Internationella organisationers officiella språk

Inte bara i dagens globaliserade värld, utan närhelst flera kulturer eller nationer sitter tillsammans bakom ett bord, utgör språk en mycket viktig del av de nationella och kulturella identiteter som ska respekteras av alla parter. Användningen av språk, eller inrättandet av officiella språk inom internationella organisationer eller fördrag, tyder på vikten av och respekten för varje partner, och återspeglar också deras historia och "tillblivelse".

Men det understryker också indirekt problemen med översättning, tolkning och lokalisering av officiellt material till alla de "officiella" språken i en viss organisation. Inte bara inom den ordinarie verksamheten i dessa organisationer - som Förenta nationerna (FN) eller Europeiska unionen (EU) - utan även i mindre sammanhang av tillverkare och språkleverantörer som vill leverera till sådana organisationer möter huvudvärk. Ett typexempel är alla de språk som de behöver beskriva sina produkter på när de försöker sälja inom EU.

Vilka språk är det då?

Förenta nationernas språk

Det finns för närvarande sex officiella språk som används i alla FN:s officiella dokument (dokumenten publiceras inte förrän de finns tillgängliga på alla officiella språk), samt vid möten i FN:s olika organ, såsom generalförsamlingen, säkerhetsrådet, etc.: arabiska, kinesiska (förenklad), engelska (brittisk), franska, ryska och spanska.

FN tillhandahåller ömsesidig tolkning av de ovannämnda språken under dessa möten, men om en statlig företrädare vill tala på ett annat språk måste man tillhandahålla en översättning till ett av FN:s officiella språk. Sanningen är att engelska har föredragits i kommunikationen på bekostnad av de övriga fem språken, en fråga som har varit föremål för kontinuerlig offentlig kritik. Fokus på språkparitet och flerspråkighet fick stöd även i generalförsamlingens antagande av resolutionen om flerspråkighet 2011.

Europeiska unionens språk

Antalet EU-språk ökar i takt med att unionen utvidgas, även om antalet medlemsstater överstiger antalet officiella språk. De första officiella språken i den dåvarande Europeiska gemenskapen (1958) var nederländska, franska, tyska och italienska. Intressant nog uteslöts engelskan då och blev inte ett officiellt EU-språk förrän 1973.

För närvarande finns det 24 officiella EU-språk, men också flera andra med status som så kallade inofficiella eller halvofficiella språk (baskiska, katalanska, galiciska, skotska, walesiska).

Till skillnad från FN får alla deltagare använda sitt eget språk när möten hålls mellan EU:s medlemsländer - detta eftersom EU har som policy att alla EU-medborgare har rätt att kommunicera och ta del av alla EU-dokument på ett av de officiella EU-språken (Detta gäller även konsumentinformation, t.ex. i produktmanualer, säkerhetsinformation etc., vilket gör dessa till en extra kostnadsfråga, om än med stor marknadsföringspotential, för tillverkare som går in på den enorma marknaden i Europeiska unionen).

Europeiska kommissionen själv driver faktiskt den största språktjänsten i världen för att täcka alla aspekter av denna språkpolitik. En tjänst som är mycket öppen för allmänheten med gemensamma dokument inom nästan alla tänkbara områden och som ofta är en guldgruva för språkentusiaster.